Att planera bröllop innebär mer än att få brudgummen att engagera sig i planeringen, någon sorts budget att fungera (lite som Danmarks ekonomi, borde inte fungera men gör det ändå) och att allt möter budget. Jag kanske är lite budgetfixerad, men vill definitivt inte spendera Den Stora Dagen med att ta SMS-lån på löpande band!

Just nu ligger den politiska diskussionens fokus på gästlistan. Hur många av våra släktingar ska vi bjuda? Ska vi bjuda dem även om vi vet att de inte kommer? Var går gränsen för gamla vänner och nya man kanske umgås mer med? Hur många av de avlägsna amerikanska släktingarna tror vi kommer – fast de alla sagt att de kommer? Vill vi att de ska komma allihop?

Svenska Freds – kan vi få en privatkonsultation bitte?